Hösten 1964
Nagaro, Japan
Där stod hon och väntade, som hon alltid gjorde.
Bens steg blev långsammare, nästan så att han stannade. Han hade gått den lilla sträckan; från svängdörrarna till den stora byggnaden där han jobbade, över betongplattformen, nerför de tre trappstegen, och ner mot huvudvägen många gånger. Där stod taxibilar som skulle ta hans chefer hem, och en busshållplats mittemellan körsbärsträden som långsamt vissnade i höstvädret. Där, vid en av de stenpelarna som skilde gågatan från vägen, stod hon.
Just nu tittade hon bort, något hade fångat hennes uppmärksamhet på andra sidan vägen. Han såg bara hennes basker och mörka, vågiga hår. Hennes rutiga kjol rörde sig i vinden när hon vände sig om och såg hur han tog stegen nerför trappan. Hennes ansikte sken upp, och hon vinkade med sina mörkblåa fingervantar. Hon höll hårt i sin lilla portfölj. Ben rättade till sin slips och drog i kostymen. Han kände sådant rus i kroppen att han sprang de sista stegen, tappade nästan den tunga portföljen när han lyfte upp henne och gav henne en puss på kinden. Lexia slog armarna runt honom och gav ifrån sig ett litet tjut. Andra likklädda män passerade dem och hoppade antingen in i närmaste taxi, eller gick mot busshållplatsen.
“Hur är det?” frågade Ben när han satte ner henne igen.
“Det är bra.” Hon satte en hårslinga bakom örat. Hennes ögon gnistrade. “Hur var jobbet?”
Ben gav ifrån sig en suck. “Du vet, kontorsjobb.” Hans hand dröjde kvar vid hennes midja.
Lexia ställde sig på tå. “Vart vill du äta?”
“Jag vet inte, vad är du sugen på?”
Bussen passerade dem och stannade för att plocka upp alla kontorsarbetare.
“Hmm…” sa Lexia och tittade sig runt, “jag tror jag vill ha något varmt, typ soppa, med ris.”
Ben nickade. “Soppa med ris blir det.”
Han höll ut sin krockade arm, och hon tog den.
“Vänta,” sa hon, och pekade över vägen, “vad står det på skylten?”
Ben tittade över vägen och såg en reklamskylt. Den gjorde reklam om rengöringsmedel.
“Det står, ‘Mr. Tashiakis magiska rengöringsmedel’.”
“Ah, ja…” sa Lexia. “Den där kanji gjorde mig förvirrad, jag visste inte vad den betydde.”
Ben började gå och drog med sig Lexia.
“Du gör det bra.”
När de hade passerat busshållplatsen drog Ben i slipsen och knäppte upp översta knappen på skjortan.
“Du gör alltid det där när vi har passerat busshållplatsen, varför?” frågade Lexia.
“För att då är jag officiellt utanför mitt jobb.”
De tittade på varandra och log.
***
Den lilla restaurangen hade oser av olika dofter som blandades ihop till ett. I det lilla båset längst in i ena hörnet satt Ben och Lexia. Ben var nu bara i skjorta och sin lösa slips, och Lexia hade tagit av sig alla ytterkläder och satt i sin ljusrosa stickade tröja. Ljuden dämpades av de tunna pappersväggarna mellan borden.
Lexia doppade skeden i den varma grytan och slurpade i sig buljongen. Hon fick ett stort leende på läpparna och sparkade med benen som ett litet barn.
“Så gott!” utbrast hon på japanska och suckade glatt. “Precis vad jag behövde.”
Ben kunde inte sluta le och plockade upp ätpinnarna för att doppa riset i soppan. “Hur går det på jobbet?”
Lexia tuggade som om hennes liv hängde på det. “Det går braaaa”, sa hon mellan tuggorna, “alla är snälla.”
Ben studerade henne.
“Säger du det för att inte oroa mig, eller för att det faktiskt går bra?”
“Jag menar att det går bra. Alla är trevliga. Ibland blir det jobbigt att bara prata japanska, och så sitter jag där med papper och jag förstår inte något och så måste jag slå upp i ordboken men det flyter på bra och jag har blivit bra vän med den andra assistenten. Hon heter Nakao Mayako och hon tycker mitt namn är roligt att uttala, så hon uttalar mitt namn istället för att säga oneesan eller vad annars, för att jag är äldre än henne.”
Ben tittade på medan hon snabbt tog en slurp från soppan.
“Jag är glad att min chef i alla fall pratar engelska, hade varit förvirrande om alla pratade japanska. Nu kan jag i alla fall andas lite emellan och inte helt göra bort mig hela tiden. I alla fall, vi hade årlig höststädning, så allt var bara helt kaos. Jag och Nakao satt på golvet omringad av papper och gick igenom allt och stoppade det i mappar och brände upp allt som inte skulle vara kvar…”
Lexia fortsatte att prata på medan Ben studerade henne. Hon slurpade i sig några fler skedar, innan hon sa,
“Så, det är typ det.”
Han tog hennes hand.
“Du lovar att berätta om det inte känns bra?” Lexia tittade med sina stora blå ögon på honom. “Du behöver inte jobba, vi klarar oss på min lön.”
Lexia log och kramade om hans hand.
“Jag vill jobba Ben.” Hon viftade med skeden i vädret. “Vad skulle jag annars göra hela dagarna? Bara vandra runt i vår lilla lägenhet?” Hon skakade på huvudet. “Jag skulle bli skogstokig då.”
Ben kände ändå en oro i bröstet. Han kunde inte avgöra om det bara var hans vanliga ångest som gjorde sig hörd, eller om det satt något i det. Han åt i alla fall, annars skulle Lexia börja sparka honom under bordet.
***
Paret stod under en gatlykta och tittade upp på den stora affischen som annonserade OS i Tokyo.
“Det känns så skumt att hela världen är här, just nu”, sa Lexia medan hon körde händerna ner i fickan på sin höstjacka. “Tokyo måste vara kaotiskt just nu.”
De förblev tysta en stund, innan Ben sa,
“Kommer du ihåg att sommar OS var i Rom, samma sommar vi gifte oss?”
Lexia tittade upp på honom. “Nej, jag var för upptagen med att gifta mig.” Hon drog i hans arm. “Hur kommer du ihåg sånt här?”
“Jag minns att jag såg det i en av dem där TV-butikerna.”
Lexia suckade lätt. Hon stampade med benen och tittade upp och nerför gatan.
“När kommer bussen? Det är så sjukt kallt!”
Ben drog henne närmare och svepte sin rock runt henne. Hon kurade ihop sig och kramade om honom, medan han vilade hakan på hennes huvud. Den kalla höstvinden drog förbi.
“Jag hörde idag”, sa Lexia, “att tydligen så kan alla se OS på TV.”
“Va?” sa Ben.
“Min chef satt och pratade i telefon med någon i USA. De pratade om brottning, för att båda tittar tydligen på brottning. Jag orkade inte lyssna vidare för att allt var bara om… brottning. Men de pratade om samma match, de lovar jag.”
Ben fnös till och sa, “Jo, jag hörde det också. Alla som har en TV kan se allt vi håller på med. Det direktsändes.”
“Ända bort till USA, och Europa, det är helt sjukt!” Hon tittade upp på Ben, innan hon lade huvudet tillbaka mot hans bröst. “Jag undrar om mina bröder ser på det i Tyskland.”
“Säkert”, sa Ben tillbaka.
De lyssnade på omgivningen; två bilar som passerade, människor som traskade förbi på gågatan bakom dem. Ljus som blinkade starkt från skyltar och kylan som bet i näsan.
“Ben”, sa Lexia, “vi kanske ska skaffa en TV.”
“Varför?” frågade Ben.
“Jo men, om OS sänds på TV, måste andra saker också göra det. Jag har sett när jag har passerat butikerna. Det verkar så kul att ha en. Jag vet att Nakao och hennes man har en TV, och hon pratar jämt med de andra damerna på kontoret om saker de sett på TV. Jag tror senast så pratade de om någon dramaserie de hade sett. Allt i färg också. Tänkte kanske…” hon bet sig i tungan, “att vi köper en som bröllopspresent. Femårsjubileum.”
“Jag trodde vi sparade dem pengarna för att resa över till Tyskland och hälsa på dina föräldrar?”
Lexia tog ett steg bakåt så hon kunde se honom ordentligt. “Mina föräldrar bryr sig inte om vi kommer och hälsar på. Jag tycker vi köper en TV, och använder resten av pengarna för att åka och hälsa på dina föräldrar.”
Ben hade också stått och drömt vid butikerna. De rörliga bilderna som spelades upp på skärmen var hypnotiserade. Han visste precis vart han skulle placera den i deras lilla vardagsrum.
“Är du säker?” Han böjde sig ner så att han kom närmare henne.
“Såhär”, började hon, “jag tycker vi ska investera i något. Min relation med min familj är redan död. Jag vill investera i något mellan oss, som en TV,” båda skrattade till, “och sen i en familj som bryr sig, vilket är dina föräldrar.”
Ben kände hur tårarna kröp fram i ögonen. Han kramade henne hårt och lyfte upp henne.
“Hur hittade jag någon som du?”
Lexia sparkade med benen och kramade om hans hals.
“Det är Shukumei”, sa hon tillbaka på japanska.
De stod så en stund.
“Så du tycker det är en bra plan?” frågade Lexia.
“Såklart.”
Bens armar började domna, så han ställde ner henne, precis när bussen stannade till vid hållplatsen. Den pyste ut ett varmt moln av rök som dansade runt deras fotleder. De klev på och lät stadens färger dansa över deras ansikten medan bussen åkte genom höstmörkret, mot utkanten av staden Nagaro.
Comments