Hösten 1982
I en värld då jag träffade dig innan fallet
_________________________________________________________________________________
Där satt hon, på bänken och läste.
Vincent hade frusit till på grusvägen och medan hans kurskamrater försvann in i den stora grandiösa byggnaden. Den tunga trädörren med dekorativa mönster stängdes bakom dem och ljudet väckte Vincent ur sina tankar. Plötsligt drog han handen genom håret, rättade till den mörkbruna stickade västen han hade över sin vita skjorta med uppkavlade armar. Hade det inte plötsligt blivit lite kyligt? Höstvinden kom och drog med sig de gulnande löven som låg vid hans fötter. Han kanske var lite underklädd, han hade inte tänkt så långt. Han skulle bara ta sig snabbt från studenthemmet, över den stora gräsmattan till kemihallarna i Great Oakbyggnaden. Hennes tjocka strumpbyxor stack ut från under kjolen och hon hade en ljusblå scarf runt halsen. Hennes flätade blonda går var gömd under en basker. Hennes ansikte borrade sig djupt ner i boken. Hon hade nog inte sett honom.
Han drog i läderremmen på sin väska. Hon skulle nog inte röra på sig. Om han sprang tillräckligt snabbt tillbaka till studenthemmet kanske han hann tillbaka. Så det var det han gjorde, gruset sprutade under hans fötter medan han sprang längs byggnaden, hoppade ner för de korta stentrapporna, och rusade över gräsmattan. Jodå, nog var hösten här. Han hade inbillat sig allt i morse. Hans mamma skulle klå honom gul och blå om hon visste att han sprang ute med så lite kläder.
Han greppade tag i det massiva räcket och sprang uppför fyra trappor för att komma till sin hall. Dörren flög upp halvvägs nerför hallen med stora fönster som räckte hela vägen upp till taket. Vincent hämtade andan i sin lilla hall, lyssnade efter som hans rumskompis fortfarande var kvar, men det var dödstyst. En sko flög av efter den andra innan Vincent stod inne i deras lilla badrum; precis så att en person kunde få plats där inne. Han tittade på sitt ansikte. Ibland kunde han inte fatta taget om att han var snart 23. Han blötte händerna och drog dem genom håret, försökte lägga ner vissa av lockarna som levde sitt eget liv. Han rullade ner skjortärmarna medan han gick tillbaka till hallen, snubblade nästan över en av skorna, och drog en av sina tunnare halsdukar från hatthyllan. Han virade den snabbt runt halsen medan han stod och grubblade över vilken kappa han skulle ta; hans kostymjacka, eller den längre mörkare kappan. Han visste inte om kostymjackan skulle funka, så det var lika gärna bra att bara köra mörkt på mörkt. Han klängde på sig väskan medan han tippade över golvet i strumplästen efter sina skor. En, två rosetter, och han var utanför dörren. Kappan fladdrade efter honom medan han småsprang nerför korridoren, undvek två killar som kom uppför trappan, innan han med snabba steg tog sig ner till bottenvåningen. Gamla tavlor av döda män följde honom med blicken när han hoppade ner de två sista stegen och passerade sällskapsrummen.
Han stannade tvärt utanför dörren. Hjärnan gick som en pingpongboll. Han rundade studenthemmet och kom mot slutet av campusen. Där, nere vid grindarna, stod ett ensamt stånd. Ett leende spred sig över Vincents läppar. Han struttade halvt fram; benen ville springa, men han kände hur blickar från studenter som vandrade upp och ner för den grusade vägen lät honom inte göra det. Tur nog tog det inte så lång tid. Han letade efter sedlar i fickan medan han kastade en snabb blick upp på kvinnan som stod i ståndet. Mellan dem stod svarta hinkar med blommor. För ett par veckor sen så var dem alla färggranna i olika former och färger, men nu hade dem lite mer nedtonade färger.
“Vad får det lov att vara?” frågade kvinnan.
Vincent log till och lyckades hitta en 50-lapp i fickan. Han tittade på hyacinterna och jätteternellerna.
“Vad för blomma är det där?” frågade han och pekade på en mindre blomma som såg ut som pompombollar och hade en klarblå färg.
“Leverbalsam”, sa kvinnan, “väldigt vacker blomma som håller länge.”
Vincent hörde inte det sista, utan stirrade på dem små blommorna.
“Jag tar två knippor.”
“Det blir 45 kr.”
Vincent höll ivrigt i 50-lappen medan han såg på hur kvinnan tog blommorna och virade in dem i lite tidningspapper.
“Är blommorna till en speciell person?”
Vincent trodde inte att det var så uppenbart. “Jo, det är det.” Medan damen virade ett halmsnöre runt blommorna frågade Vincent, “Hur kommer det sig att ni säljer blommor under hösten? Finns inte så mycket blommor som växer då.”
“Jodå, det gör det,” sa kvinnan, “man behöver bara leta efter dem. Samt,” hon räckte Vincent blommorna och han gav henne 50-lappen, “kärlek dyker inte bara upp på sommaren.”
Hon växlade i sin lilla metallåda.
“En femslant tillbaka.” Hon gav Vincent myntet. “Lycka till.”
Vincent lyckades få ur sig ett “Tack”, innan han började klättra tillbaka upp till campus. Han passerade studenthemmet, traskade snabbt över gräsmattan och uppför de små stentrapporna. Han stannade och hämtade andan, kände hur svetten rann nerför ryggen. Han tog ett djupt andetag och följde husväggen. När han hade kommit till dörren där han hade stannat förra gången såg han till sin besvikelse att bänken var tom. Han hade varit för långsam.
Han såg sig om för att försäkra sig om att hon inte bara hade tagit en bensträckare, men den lilla lunden innan växthusen var helt tom. Han satte sig ner på bänken för att låta hjärtat lugna ner sig. Blommorna la han i knät och lutade huvudet tillbaka. Vinden gjorde att han drog kappan lite närmare sig. Han satt där, med ögonen stängda och lyssnade på naturen; skor som skrapade mot marken, pladder och skratt, en professor som mumlade från ett öppet fönster. Någon kom gående mot honom, stegen blev högre. Han skulle precis öppna ögonen för att se vem det var när han hörde,
“Du sitter på min plats, Vos.”
Där stod hon, i sin blåa basker, halsduk och höstkappa, med boken under armen. Vincent drog i mungipan.
“Iliqen.”
Omylias, som hon hette, neutrala ansikte tappade sin charm.
“Flytta. Nu.”
Vincent gjorde som hon sa och gled över bänken så att hon kunde sitta ner. Hon la boken i knät medan hon sneglade över mot honom.
“Varför har du blommor?”
Vincent tittade på henne, innan han drog av sig väskan och ställde sig upp med en halv snurr.
“Jag såg en vacker ung dam tidigare idag och tyckte att hon förtjänade blommor. Hon lämnade sin bänk, men nu är hon tillbaka, så att jag kan ge henne dem.”
Han böjde sig fram och höll blommorna framför henne. Omylia kände hur kinderna hettade till. Greppet runt boken blev hård, innan hon sa,
“Så lättflörtig är jag inte.”
“Det tror jag inte heller”, sa Vincent. “Jag bara…” han tänkte efter, “kände att du behövde lite färg… nu när hösten kommer.”
Hon tittade på blommorna en stund, innan hon mottog dem. Deras runda form fick henne att le, samt dess blåa färg. Hennes favoritfärg. Hon såg i ögonvrån hur han satte sig ner igen bredvid henne.
“Har du inte kemilaborationer?” frågade hon.
Vincent tryckte ihop läpparna. “Nej, inte idag”, ljög han elegant.
“Hur går det?” frågade hon.
“Bra”, han nickade, “kemi är… kemi. ‘Vi är framtiden’ säger alltid professor Göransson. Känns häftigt.”
Han vred på överkroppen och vilade armbågen på ryggstödet.
“Hur går det på humanistiska sidan då?”
Omylia gav honom en blick.
“Det går jättebra med att bli skribent, tack för att du frågar.”
Det blev tyst mellan dem.
“Du är extra tyst idag”, kommenterade Vincent.
“Min bror sa att jag inte skulle prata till sådana som du”, mumlade Omylia under sina andetag.
“Va?” sa Vincent och lutade sig framåt.
“Min bror sa att jag inte skulle prata med dig”, sa Omylia och vände sig långsamt mot honom. När hon fick ögonkontakt så vände hon huvudet så fort att flätan flög över axeln.
“Varför?” frågade Vincent.
“För att äldre studenter som du är efter yngre kvinnliga studenter för att ha kul och sen dumpa dem vid jul.”
Vincent kliade sig i hakan. “Men du sa att du var svårflörtad.” Han satte sig plötsligt käpprak på bänken, som om han hade fått en glödlampeidé.
“Jag kanske måste bara köpa fler blommor”, sa han mjukt, innan han drog på sig axelväskan och ställde sig upp.
“Nej, Vincent–” sa Omylia, men han var redan på väg nerför den lilla grusvägen.
“Vincent de Vos för i helvete!” ropade hon efter honom. “Du behöver inte köpa några fler blommor.”
Vincent vände sig om och gick långsamt bakåt. “Vad ska det vara? Choklad? Ett nytt halsband? Kanske rosor nästa gång?”
“Nej, köp mig inget!”
“Vad ska det vara då?”
Omylia blev tyst en stund och Vincent stannade. Han värmde händerna i fickorna på kappan medan han såg hur hennes andetag blev till lätt ånga i luften.
“Inget”, sa hon med ett blygt leende på läpparna, “du ger tillräckligt med färg till hösten.”
Vincent sa inget, utan vände sig om med ett brett leende på läpparna. Omylia såg honom försvinna. Hon satte sig ner på bänken, gav blommorna en snabb blick, innan hon la sina kyliga händer på sina brännheta kinder.
Comments